Redan från början hade jag i tanke att börja blogga den sista tiden av denna graviditet. Där är vi idag, det är 11 veckor kvar till beräknad BF. Det är annorlunda denna gången, det har gått i turbo fart och dagarna, veckorna har bara flygit förbi. Ända sen december har Red sagt att han vart redo och ville ha ett syskon till Mateo, dock så var jag inte redo för det riktigt då utan det skulle ta ytterligare 5 månader innan jag fick den där känslan! Dock så vet jag inte om man någonsin kan bli redo för något man inte har en aning om, som man inte upplevt tidigare - att ha ett barn är en sak och att ha två är säkerligen en helt annan. Man blir nog aldrig riktigt redo, man växer nog in i rollen som tvåbarnsmamma likaväl som man växte in i rollen som ettbarnsmamma. 

Vi bestämde oss för att börja försöka i April, och i Maj fick jag positivt på testet. Även ifall vi visste att chansen fanns där så trodde jag ändå aldrig att det skulle gå på första försöket - men här sitter jag idag, i vecka 29 och känner hur Jamie virvlar rundor. 

Graviditeten har hittills inte varit som med Mateo, jag har inte haft ont i fötter och rygg än, jag har inte mått speciellt illa, jag har inte kännt mig sjuk dagligen, och jag har inte behövt spy en endaste gång. Dessutom har jag gått upp 10 kg - och inte 25 kg i vecka 29 som sist. Dock så har jag varit betydligt tröttare denna gång (kanske för att jag jagar en 1,5 åring då jag inte är på jobb och någon form av vila är det knapert med). Som tur är har jag världens bästa sambo som alltid låter mig sova de dagar jag har möjlighet till det! Han är en riktigt stjärna min man :)

Jag drog på mig njurbäckeninflammation precis som sist, så antibiotika sattes in direkt och jag känner verkligen inte av det ett dugg! Järnet är detsamma, lågt och dåligt och har säkert sin roll till varför jag är så trött alltid. Men annars är allt topp faktiskt. Glukosbelastning nästa måndag, men det ska nog gå fint :)

Med tanke på hur förlossningen gick med Mateo så har jag fått tid hos en psykolog som ska hjälpa mig att bearbeta rädslan inför kommande förlossning. Just nu tänker jag inte så mycket på det utan förlitar mig mest på "Det kan ju knappast bli mer dramatiskt än sist?" - fast det kanske det kan. Fast det kan ju likabra gå hur fint som helt. All hjälp är alltid uppskattad så jag tar öppenarmad emot den. 

Jag avslutar mitt första inlägg med att fastslå att Jamie Lucas Morris Björborn inte fått sitt namn efter One tree Hill - jag hade inte en aning om att det namnet existerar där. Jag har alltid gillat Lucas och Red kom på namnet Jamie, och det klingar liksom fint så vi slog till på det! Men lite kul är det väl allt :) Han kanske växer upp och blir sjukt bra på basket nu liksom? ;) 

Det var allt för idag. 
Godnatt och sov gott.

/ A.